Ville Niemelä, 23 år, började röka cannabis som nybliven18 åring. Villes historia skiljer sej inte mycket från andra missbrukares. I dag då han reflekterar över sitt missbruk, och möjliga orsaker till att just han fastnade i drogmissbruk, kan han ändå se ett slags mönster i sitt handlande.
Men för att ta det från början. Ville växte upp i en kristen familj, som fjärde i ordningen i en syskonskara på fem. Han hade kristna kompisar och söndagsskola och sammankomster på söndagar var naturliga inslag i veckorytmen. Ville minns sej som ett argt barn – inte våldsam, men arg – som växte upp till en arg tonåring. Han började rätt tidigt röka cigaretter och någon gång under högstadietiden prövade han på att dricka alkohol. Villes mål var, till skillnad från kompisarnas, att bli full.
I något skede tappade han intresset för skolan, men sökte sej ändå till vidare till en utbildning på andra stadiet. Svårigheten att få tag på alkohol höll Villes alkoholkonsumtion i schack, och studierna förlöpte hyfsat väl. Sedan kom cannabismissbruket som snabbt blev Villes grej. Drogen var relativt lätt att få tag på, och Ville tyckte att han hade hittat en bra medicin mot sina problem. Efter ett tag kom andra droger med i bilden, och det som i början hade verkat som en lösning för Ville visade sig medföra depression och dödsångest. Villes val blev i det skedet lugnande mediciner, rätt snart i kombination med alkohol. ”Samvetet försvann”, säger han om den mixen.
Den gamla kompiskretsen krympte, men utvidgades med nya knarkarkompisar. 90 % av Villes tankar kretsade kring droger. Pengar från jobbet som hade inletts efter examen gick åt till droger. Ville åkte fast för rattfylleri och miste körkortet. I det läget talade han om sitt missbruk för sin mamma, som nog hade vetat om hur det låg till.
Ville beslöt att lägga av, och gjorde det också. Det värsta var att de jobbiga känslorna inte försvann, trots det. Bönehusbesöken hade i stort sett upphört efter att drogerna kom med i bilden, men Ville bad till Gud, även om han var osäker på om han ens trodde på Gud. Djävul och helvete var han däremot säker på att fanns. Det hade droglivet bevisat.
Han återupptog kontakten med kristna kompisar, som gjorde allt för att varna honom då han efter en paus på drygt ett år återvände till drogerna. Nu gick det ”vansinnigt hårt”, som Ville beskriver det. Han slutade snart jobba och missbrukade allt han fick tag på. Han hatade drogerna, men kunde inte sluta. Det var vid jultiden som Ville ställdes inför ultimatum: vård eller ut ur huset. Ville, som såg sorgen han orsakat familjen visste att han måste åka iväg till det kristna behandlingshemmet i Sverige. Om han inte lyckades bli nykter, kunde han lika gärna dö, tyckte han.
Vistelsen på vårdhemmet blev kort och intensiv. Ville var arg – riktig arg – och gav utlopp för sin vrede i den lägenhet han skulle bo. Bibeln åkte i skåpet. Själv skulle Ville hem och knarka. Det var en film på Youtube som blev vändpunkten. Filmen handlade om ett mirakulöst helande från en svår sjukdom. ”Om du faktiskt finns”, sa han till Gud den kvällen, ”så visa det då”. Ville tog fram sin Bibel och läste Psaltaren, grät och bad. Och mötte Guds nåd.
Det blev ett dramatiskt möte i den lilla lägenheten. Ville kände en enorm börda lyftas från sina axlar och ångesten försvann. Djävulens grepp ersattes av en helt ny frihet. Den natten sov Ville gott, något han inte gjort så länge han kunde minnas. Han åkte hem som en helt ny människa, glad och befriad från sin dödsångest. Känslan av befrielse är ”omöjlig att beskriva”, enligt Ville. För honom var det viktigt att vid hemkomsten be om förlåtelse av alla nära och kära, som han visste att han genom sitt missbruk hade gjort illa.
Idag är Ville tacksam över att ha kommit ur sitt missbruk. Han vill inte beskylla någon för att det gick snett. Det finns inga trauman i bakgrunden, men mycket rädsla, ångest och självförakt fanns under missbrukartiden. Fem år har gått till missbruk – år som han kunde ha använt till något nyttigare, tänker han. Men han litar på Guds förlåtelse, själva kan vi inte stryka över våra felsteg. Han är fascinerad av Guds kraft. ”Tänk att jag inte tog Gud på allvar tidigare. Jag trodde att jag kunde klara mej själv”, säger han. Han har ett jobb som känns meningsfullt, även om ”pengar är inte allt här i världen”, som han utrycker det. Han läser andaktsböcker, tackar Gud och ber. Han ber särskilt om kraft att stå emot suget efter droger, eftersom återfall är vanliga under tillfrisknandet från missbruk. Han deltar i kristen smågruppsverksamhet och besöker gudstjänsten. Han vill aldrig mer tillbaka till missbrukarlivet och vill gärna stöda andra unga att inte hamna i drogträsket.
Det finns bättre sätt att hantera ilska och nedstämdhet än att börja knarka, säger Ville idag. Hans ”recept” är träning och att prata. Han ställer gärna upp med ett lyssnande öra, om någon vill kontakta honom. Du kan e-posta gerd@oles.fi ifall du vill ha kontakt med Ville.