Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken driver ut rädslan. (1 Joh. 4:18)
Mitt namn är Joanna Holmberg och jag har ägnat större delen av mitt liv till att vara rädd för Gud. Jag är uppvuxen i en kristen storfamilj och fått barnatron med modersmjölken. Men den gnagande oron har funnits där så länge jag kan minnas. Tänk om Gud har förkastat mig, tänk om Jesus kommer tillbaka innan jag hunnit säga förlåt, tänk om jag är utvald att gå förlorad… Domedagsrädslan var så stark att jag blev oresonligt rädd för alla höga ljud, vilket delvis sitter i ännu idag. Mardrömmarna om den “fruktansvärda” dagen förföljde mig redan före skolåldern.
Rädslan drev mig på vägen till att försöka blidka Gud genom prestationer och goda handlingar. De som själva har försökt vet att det lyckas väl sådär (läs: inte överhuvudtaget). Jag gick regelbundet på sammankomster och läste min Bibel. Ofta gav dessa handlingar liknande resultat: ökad ångest och självfördömelse. Jag kunde inte omfatta nåden eller förlåtelsen för egen del. Jag såg och förstod att den räckte åt andra men jag var alldeles för brusten och fylld av tvivel.
Som tjugoåring förde livet (eller livets Gud) mig till Vasa där jag inledde mina klasslärarstudier. Jag kom i kontakt med andra kristna och började för första gången på allvar diskutera trons frågor med vänner och jämnåriga. Jag insåg ganska fort att jag hade en stor bit som fattades ur mitt eget pussel. Jag förundrades av den trygghet mina vänner upplevde i tron. Att höra någon berätta om Jesu kärlek till just dem väckte en djup brinnande längtan i mig. Jag började ropa till Gud om detta var sant, kunde denna kärlek också räcka till mig. Jag sökte mer intensivt än någonsin tidigare. Jag bad ensam och tillsammans med andra, jag läste Bibeln och hörde på undervisning och lovsånger. Ett vägskäl stod framför mig och jag kände att jag hade trott på fiendens lögner länge nog.
På olika sätt fick jag uppleva Guds kärleksförklaringar till mig, inte minst genom bibelord. Och Bibeln, som jag varit så rädd för att läsa, blev min käraste ägodel. Äntligen kunde jag se kärleken bakom orden. Den var skriven av omtanke och kärlek till Mig. Som ett frimodigt barn fick jag springa in i min Faders armar. Efter en tid kom tvivlen på om det verkligen kunde vara den äkta friden som jag fått uppleva, tänk om jag levde i falsk frid som ledde mig bort från Gud. Då svarade Han genom att visa samma bibelord flera dagar i rad: Till denna frihet har Kristus gjort er fria, stå därför fasta och låt er inte på nytt tvingas in under slavoket (Gal. 5:1) Jag var fri och är det fortfarande. Det betyder inte att mitt liv varit en total framgångssaga efteråt, nej striden är ny varje dag. Men nu vet jag att det är nåden också, och den är så mycket större, och lämnar ingen utanför.
