I del 1 skrev jag om en vanlig orsak till att det är svårt att prata om känsliga saker: man är helt enkelt inte van. Här kommer nästa vanliga orsak:
- Man skäms
I sången jag citerade i del 1 kommer det fram två vanliga lögner som vi alla så lätt tror på:
- You’re supposed to have it all together. Du borde ha ett bra liv där du har kontroll över det som händer.
- Everybody’s life is perfect, except yours. Det är bara du som inte har ett perfekt liv. Alla andras liv är fina och lyckliga.
Om Guds fiende får oss att tro på hans lögner, då får han oss att tystna. Då blir det svårt, ja nästan omöjligt att öppna sig och berätta om svåra saker. Då skäms man över sig själv och sitt liv. Och där i skammen och tystnaden, där vill den onde att vi ska leva. Och det är just där, som Gud inte vill att vi ska leva.
Bibeln är smockfull med verser om sanning och frihet och ljuset. Om att inte leva i rädsla, utan om att leva i gemenskap med andra, som glada och fria människor. Bibeln är också full med berättelser om människor som misslyckats, syndat, varit fega, svikit andra mm. Den ger oss alltså en realistisk bild av livet (livet är brustet och vi människor är brustna), samtidigt som den ger oss en praktisk bild av hur vi ska göra med det vi helst inte pratar om: Det som är skamligt och pinsamt kan vi prata med Gud om – och också med någon människa vi har förtroende för. Det som är synd kan vi bekänna och få förlåtelse för.
Skam leder till att vi blir tysta och fyllda med självförakt.
Sanning och öppenhet leder till lättnad, nåd, glädje och barmhärtighet, mot sig själv och andra.
Fina du, som läser det här: Visst söker du tills du hittar någon att prata med om det som känns svårt eller pinsamt? Visst stannar du inte kvar i lögner och skam? Ingenting, absolut ingenting, av det du upplever i ditt liv nu är du ensam om. Jag lovar. Och Gud som är Sanning och Kärlek, Han vill möta dig just där du är. Just sådan du är. Han möter dig med nåd, barmhärtighet och kärlek. I promise.
